Folkpartiets miljöarbetsgrupp

En skogsspricka i regeringen berättade DN om i fredags, 25 maj. Det har kommit ett oväntat inspel om kalhyggen från folkpartiet. Karin Karlsbro, ordförande för partiets miljöarbetsgrupp, håller inte med minister Erlandsson (C) om att det fungerar bra med skogsägarnas anmälningar till Skogsstyrelsen. Om myndigheten inte svarat efter sex veckor betyder det automatiskt bifall. Karlsbro vill se ett system med prövningar av planerade avverkningar, där skogsägare sporras att ta större hänsyn till miljön. Frågan kommer att tas in i partiprogrammet inför valet 2014. Fp lyfter då också frågan om Skogsstyrelsens ansvar för uppföljning av hur de anmälda avverkningarna verkligen gått till, och möjligheten att utfärda sanktioner.
Vänsterpartiets Jens Holm lämnade i torsdags in en interpellation för att få till stånd en debatt i riksdagen om skogsbruket. Det börjar kanske röra på sig äntligen.

Trädet på bilden har fått syntetisk djurhud. Ann Envalls installation i Movikens hamn besökte jag sommaren 2008.

Att hålla näsan över vattenytan

Nu har Eskil Erlandsson (C) svarat på Maciej Zarembas hårda kritik angående statlig skogspolitik. I DN 24 maj säger han att ägarna får göra som de vill med skogen. Det betyder att det är fritt fram att kalhugga eller å andra sidan arbeta med den försiktigare metoden kontinuitetsskogsbruk. "Vi har gett dig frihet att använda den typ som du tycker är mest lämpad."
Dig och du. Men själv är han skogsägare i Småland. Det är tydligen inga problem med jäv här? "Hos oss är trakthyggesbruk det normala", säger han. Trakthygge är ett annat ord för kalhygge.
Som Zaremba visat, kan detta betyda att ett område i Sareks nationalpark kan komma att kalhuggas. Där finns en skogsägare som vill visa med besked att han själv bestämmer över sina ägor.
Foto: Sig Norell

Vem skall sköta holken?

1. Jag väntade på att en man skulle spika upp min nya småfågelholk i
en björk nära huset.
2. Jag gjorde det till slut själv och det gick bra. Detta är två år sen.
3. En talgoxe flyttade in på våren.
4. Sen kom svartvita flugsnapparen och vräkte talgoxen.
5. Flugsnapparen blev bigamist och matade i två holkar.
6. Nästa år hackade större hackspetten upp hålet så huset blev en
storfågelholk. Fick sig kanske ett skrovmål.
7. Jag sörjde och försökte i vintras ta loss holken med kofot för att
göra om hålet. Misslyckades. Ingen man ville gripa in.
8. Nu är vi framme vid i år: Ett starpar inspekterade holken.
9. Jag hörde en busksångare, fast ingen rapporterats på Artportalen.
Jag hörde också en storspov göra röstprov. Det slog mig plötsligt: Det
är staren som härmas!
10. Starparet flyttade in, spelade i björken. Jag ser deras flygturer
genom altanfönstret, liggande i min säng.
11. Svartvita flugsnapparen anländer! Inspekterar holken, men får ge
sig. Staren vågar han inte utmana.

Strapatser och spelplatser

Dalripan skrattade åt oss när vi kom pulsande den 5 maj i djup snö: "Varför tog ni inte skidorna?" Vi skulle tagit vinterdäcken också. Nu måste vi gå den fyra kilometer långa backen upp till myren som ligger på 452 meters höjd över havet. När vi närmade oss gömslet kring midnatt pågick ännu sista akten av orrarnas nattspel.
Väl installerade kunde vi trösta oss med varmt rött te och Ann-Helens härliga paj på kirskål från vårliga Kilafors. Halv två släcktes sista pannlampan och redan kvart över tre började föreställningen så smått. Det kändes litet trögt faktiskt, men halv fyra satt Ann-Helen entusiastiskt vid fönsterluckan och fick för första gången i livet se ett stort orrspel. Något skrämde iväg de fjorton tupparna nästan direkt, men vid den tiden på morgonen kan man räkna med att lusten att spela är starkare än rädslan för rovdjur eller rovfåglar. Jovisst, närmare halv fem var det full fart igen. Som mest kunde vi räkna till 21 tuppar och 5 hönor, vilket inte slog kojans rekord för några år sedan, då jag och barnbarnet Måns var uppe i 24  + 12.
Tofsviporna, paret kanadagäss och spovarna var på plats även i år, men det verkade som om något hänt med tranparet. Bara en trana var på vingarna över hemmamyren. Vi hoppas att den ensamma kan hitta en ny vän, för det hördes signaler från tranflockar på genomresa.
Gebbarn heter det vidsträckta område med myrar, tjärnar och skogsdungar nedanför berget Degerkölen, där man velat sätta upp vindkraftverk. Tillfälligtvis (?) är planerna stoppade. Skulle Ljusdals kommun säga ja, vore det förödande för orrspelet och dalripelokalen. I topp bland kollisionsdödade fåglar på ön Smøla väster om Trondheim ligger just dalriporna. De flyger rakt in i turbinens ben! För att inte tala om massakern av havsörnar på Smøla, där omkring sju örnar per år och anläggning slås ihjäl. Från 2005 fram till i år har över 40 örnar dödats, och det är inte bara unga utan vuxna, verkligt flygskickliga fåglar det gäller. Antalet häckningar har drastiskt fallit till nästan noll.
Vem gör fågelinventeringar inför vindkraftsetableringar? Man kunde tro att det är länsstyrelsen eller kommunerna, men det är vindföretagen själva som väljer experter. De kan skicka ut skådare som inte vet hur länge och på vilket avstånd man måste bevaka ett berg för att få grepp om örnarnas aktivitet. Deras rapporter som är underlag för kommunernas beslut är skrämmande läsning.
Gebbarn finns med i nummer 1/2012 av Fåglar i X-län, där sjutton fågellokaler presenteras med vägbeskrivning, karta och skådartips. I detta matiga nummer som redaktören och fotografen Lars-Göran Lindström ställt samman skrev Stefan Persson om Gebbarn och om Sässman nära Edsbyn och Kyrkbytjärn i Hanebo. 

Spika nubb där innerväggen flagnat

På påskafton pysslade vi om gömslet på myren. Det gick att gå på skaren, men skidor hade också passat.
Pappen på väggarna satt litet löst men det gick hyfsat att spika fast den. Från hyllorna sopade vi bort bomaterial. När jag städade förra året blev jag biten av loppor, men sädesärlorna har inte kommit än, så vi råder ännu riskfritt över det lilla rummet. Bra i alla fall att de här lopporna inte klarar sig utan fåglar, människor duger inte i längden. Betten kliar ett tag bara.
Vi släpade med oss en kartong som jag sparat för detta ändamål, och nu täcker den i stort sett hela golvet. Det blev fräscht och trevligare för nästa besök då det blir övernattning.
Fotot påminner om schablonen En öde ö, med tall i stället för palm. Vem vill du ta med dig till en öde ö? Jag svarar förstås: Ett långt barnbarn, som den unge mannen här. Han var ungefär hälften så lång första gången han sov här och var med om orrspel. Då var det betydligt lättare för honom att klättra in genom den lilla dörrluckan!
Och vad mer: Värmeljus, tubkikare, pannlampa. Ryggsäcken full med första frukost, andra frukost, tredje... Ett renskinn är skönt.
När vi gick hemåt var skjutluckorna innanför fönsterhålen ordentligt tillslutna. Vi hoppas att andra besökare tänker på det också, och då kanske ärlan väljer en annan boplats i år.

Spelflykt ovanför bergskammen

Två vuxna örnar flyger tillsammans, och så plötsligt kommer en tredje stör dem. Vilket drama som utspelades framför våra ögon! Äntligen hände det något efter timmar av stirrande i tubkikaren, äntligen när man tycker att man stirrat sig blind och lärt sig synrandens alla bergstoppar, hyggen och dungar utantill. Bara fikat igen och igen, och då händer det!
I närheten av just detta triangeldrama finns sedan tidigare en välkomnande plattform uppe i ett träd, ett bo i halvfabrikat byggt av entusiaster i Gävleborgs kungsörnsgrupp. Nu hoppas vi att det blir familjeliv där, en föryngring för första gången! På flera ställen siktades vuxna par tillsammans, alltså par som är vuxna nog att etablera sig och få ungar. Roligast av allt är att få se dem spelflyga, på olika sätt visa upp sig för varandra, för att skaffa sig eller försvara ett revir. Jag har varit med på inventeringar i flera år, men i år fick jag för första gången se spelflykt, t o m flera gånger. Unga, kringströvande och jagande örnar är förstås också trevligt att se, men de är inte lika intressanta just den här tiden av familjebildning.
De två inventeringarna i Hälsingland ägde rum den 3 och 9 mars. Vi var kring tjugo personer under den första dagen, då södra delen av landskapet bevakades, och litet färre den följande lördagen i norr. Det är bra om flera med tubkikare står på samma ställe, för det är lätt att missa flygande fåglar som stiger upp bakom en bergskant och sen väljer andra sidan av berget. Man använder också handkikare för att göra snabbare svep med längs horisonten. I år var vädret skönare än förra året, inte alls kallt men klart. Det kunde gärna varit blåsigare, men ändå räckte den vind som fanns till att locka upp örnarna i luften.
Vid det här laget bör det vara ruvning och man aktar sig för att störa.

Bondepraktikan och tofsvipors ankomst

Aprilsnö är fåragö, säger Bondepraktikan, men snö i mars det är väl bara som det skall vara. Jag önskade mig igår litet snö för skidspåren i Harsa och på ängen bakom huset, och ser man på! De i lördags utslagna snödropparna blev inbäddade med ett tunt täcke, och allt blev så mycket ljusare.
Venus och Jupiter har nu flyttat sina positioner och befinner sig inte sida vid sida utan över och under. Venus som egentligen är den mindre, ser större ut därför att hon är närmast jorden.
Tofsviporna har kommit till Hälsingland, ett helt gäng har siktats i Hovra! Det brukar oroa mig, när de går på vita täkter, vad skall de hitta att äta? Men de känner till den saken bättre än jag.